Amelie från Montmartre

Amelie (Audrey Tautou) lever ett lagom grått och trist liv som servitris på ett av Paris caféer. Sedan liten har hon varit ganska ensam och sin livslust har hon bibehållit med hjälp av fantasin med vilken hon skapat egna världar, även om hon stundtals också haft det svårt. Av en händelse hittar Amelie en dag ett skrin med gamla barndomsminnen i sin lägenhet. De tillhör någon som troligen bott där innan henne och hon beslutar sig för att leta reda ägaren till skrinet och ge det tillbaka. Om personen i fråga visar sig bli glad över den tänker Amelie fortsätta att uppmuntra folk i sin omgivning – annars får det vara.

Det visar sig ha en positiv utgång och Amelie blir som en doldis till barmhärtig samarit; de hon hjälper har själva oftast inte en aning om att det just är hon som drar i tåtarna och styr deras liv i positiv riktning. Så råkar hon på Nino (Mathieu Kassovitz) när han letar efter sönderrivna passfoton vid en fotoautomat. Han tappar ett album och hon beslutar sig för söka upp honom för att ge tillbaka det. När hon dessutom upptäcker att Nino är den rätta för henne så vet hon inte vad hon ska ta sig till; Drömmen om honom som den rätta är härlig i sig och verkligheten kanske inte ter sig likadan. Amelie hjälper gärna andra men tvekar själv att sträcka sig efter lyckan när den väl är inom räckhåll.

Jag var en aning skeptisk till fransk film, men det var innan jag såg Amelie från Montmartre. Allt sedan denna har jag sett många franska filmer. Det är en säregen, smågalen men ändå varm historia med samma överraskande effekt som en present man inte visste att man ville ha innan man fått den, kan ge. För regin står Jean-Pierre Jeunet som också gjort två andra välkända filmer, Delikatessen och De Förlorade barnens stad. Växlingarna mellan väldiga närbilder i ena stunden för att i nästa tvärt byta till annat udda perspektiv bidrar till den tydliga sagostämning, humoristiska ton och samtidigt djupet i filmen. I vissa skeden är det nästan lite serietidningskänsla med lustiga ord, pilar och en berättande röst med komiska kommentarer och förklaringar, i nästa ett drama med djup. Sedan kanske det viktigaste av allt; äktheten. Visst, det är en saga men inte utan det mått av realism som gör att historien känns trovärdig. Inte heller en sekund av uttråkan eller himlande med ögonen. Min enda invändning är att de två timmarna svepte förbi alldeles för snabbt. Så jag får väl ge mig tilltåls till videopremiären för att inskaffa ett alldeles eget exemplar. För detaljrikedomen som snarast påminner om illustrationerna i böckerna om Pettson är ännu en extra krydda och jag anar därför att mycket mer finns att upptäcka.

/Sofia

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s