Gitarren och jag

“Jag är inte mer än människa.” Orden sades av min dåvarande gitarrlärare, och det var nog första gången jag riktigt uppmärksammade dem. Uttalandet ägde rum efter att jag och en kamrat hade gjort tappra försök att spela upp veckans hemläxa trots att övningen hemma på kammaren hade lyst ovanligt starkt med sin frånvaro. Någonstans i den långa tidsrymd, som egentligen väl bara var några sekunder så insåg jag hur rätt han hade. Hur övermänskligt tålamodsfulla musiklärare än kan verka i sina attribut så har även de en gräns. Det var tydligt att min lärare då snuddade vid denna, han insåg kanske att disciplin inte varit det lättaste att lära ut. Nu var han tvungen att just slå hål på myten att musiklärare skulle härstammat från en ofelbar planet. De var helt enkelt som oss andra.

Tyvärr gjorde inte detta erkännande Vreeswijks “Fåglarna” till en mindre mödosam visa att spela. Nu var det visserligen pinsamma tredje gången vi hade den i läxa, men baréeackorden var helt enkelt för kämpiga. Stålsträngar som skar in i huden. Tortyr.

Men något väckte mig ändå, jag tänkte att gitarrspelandet visserligen hade sina få, men goda stunder och genom att öka antalet goda stunder var man antagligen tvungen att öva. Enkel matematik. Jag drog mig till minnes stunder då jag lärt mig spela gitarr efter notsystemet, det hade visserligen varit lite pyssligt innan, men när jag väl vågat ägna det tid så hade det gett goda resultat. För det handlar egentligen om att våga. Att våga släppa tid och rum för en stund, att våga misslyckas och åter misslyckas, att tillåta sig bli förbannad, men att inte ge sig. Till slut släpper det. Oftast. De gånger det inte släpper sitter man istället utslagen på golvet med oansenliga blåsor på fingrarna och undrar varför det ligger spridda skurar med notpapper i drivor omkring en. Men det kan det vara värt. Och dessutom hårdnar skinnet på fingertopparna efter ihärdig övning vilket gör om möjligt ännu lättare att spela nästa gång. Så till alla er som vill men inte spelar något: ge gitarren en chans. Det ger resultat inom sin tid, bara man verkligen vill. Att ta baréeackord kan vara riktigt avskräckande och slå ner det musikaliska självförtroendet till bottennivå om man är nybörjare. En lyckosam novis kan få någon av strängarna att ljuda lite krasst, sådär. Och är man än mer lyckosam så slipper man kramp i handen efteråt. Vad är då poängen med baréeackord? Jo, när man väl övat upp styrkan i handen till en viss grad så blir det mycket simplare att byta ackord, man blir mer “obunden” . Istället för att memorera ackord som på vanligt vis så löser sig problemet ganska automatiskt bara man känner till systemet. Det är alltså frågan om att öva upp ren rå-styrka i fingrarna, men till och med den svagaste klo kan uppnå att återljuda imponerande många decibel. Det är ett hinder att komma över, men när man väl är över så uppstår stor frihet att göra de musikaliska resor man verkligen förtjänat efter allt slit.

Nu är det ju så att övningen gärna bör hållas igång regelbundet, vilket inte är så lätt om man kommit in i en svacka, annars kan det få oönskade konsekvenser. Då kan det ändå vara idé att göra något helt annat för en stund för tids nog hittar du tillbaka till spelandet igen, när du finner ro. Till slut kanske du sitter där en dag med den egna kompositionen som andra skulle ha gråtit blod för att få ha tonsatt. Eller också kanske du hatar allt vad gitarrer heter för tid och evigheter. Vad vet jag, jag är ju inte mer än människa.

[2001]

Advertisements