Den ironiska generationen

Det var i början på 90 talet som trenden svepte in i landet och tog först ungdomar, sedan också äldre generationer under sina vingar. Idag har den ersatt så gott som de flesta andra humorformer. Även om man kan känna nya vindar emellanåt.
Ironin har nästan blivit vår nationella huvudform av humor numera. Ja kanske den enda som vi förstår?
Den som inte förstår ironi är det nog dessutom lite synd om, tycker vi.
Fast egentligen kanske det är vi, barn av vår tid, som det är synd om i grund och botten. Vi orkar väl inte riktigt vara så pretentiösa eller ambitiösa eller vad det nu vara månne, så varför då erkänna detta när det räcker med en liten över/underdrift som kan ursäkta det hela?
Man får vara seriös också. Utan att för den skull behöva känna sig dum. Men det är inte så allmänt uttalat och accepterat bland oss vanliga dödliga.

Jag har definitivt inget emot en portion ironi då och då. Det är upplättande och fungerar som ett riktigt bra vapen stundtals. Också ett sätt att visa “lagom ödmjukhet” på, utan att de egentliga avsikterna går fram så tydligt. Så visst är det positivt sett ut några vinklar. Och visst kan det hjälpa oss upp ur den grå vardagen.
Men ibland kan det liksom bli för mycket.
Folk gör ironi på ironi på ironi. Bara ett exempel är filmen Scary Movie och dess efterapare. Men det är snarare parodi på parodi och därför nästan än värre.
Det finns folk som vältrar sig, bokstavligen frossar i ironin – man ser och hör det dagligen. Och inte behöver man må dåligt för att använda ironin, men ibland undrar man hur det är ställt. Det är lite som förr i tiden vid kungliga middagar – ja, ni känner till det; människor åt sig proppfulla för att sedan gå ut och kasta upp och sedan gå in och lassa i sig ännu mer. Ett julbord där du tvingas svälja allt, pronto.
Nej, då är det inte utan att man längtar efter ren och skär diskbänksrealism emellanåt, där man finner sig i sitt olyckliga öde. Där man får jämra sig och må dåligt, utan krusiduller.

Ironi använt på rätt sätt kan vara riktigt underhållande. Även om man inte i första taget tänker på författarinnan Tove Jansson som ironiker så finns det en mängd guldkorn av det slaget i hennes verk. Då ska man komma ihåg att böckerna skrevs för 40-50 år sedan då det inte alls var lika vanligt förekommande med ironi som idag. Ett exempel där begreppet förklaras är i romanen “Det osynliga lilla barnet”, som handlar om lilla skrämda Ninni, uppfostrad av en iskall och ironisk tant. Här är ett utdrag ur texten då Tooticki berättar om Ninni ;

“Vad är ironisk, frågade mumintrollet. Nå, föreställ dig att du snavar på en klibbsvamp och sätter dig mitt i den rensade svampen, sa Tooticki. Det naturliga vore förstås att din mamma blev arg. Men nehej, det blir hon inte. Istället säger hon, kallt och förkrossande: Jag förstår att detdär är din uppfattning om att dansa, men jag vore tacksam om du inte gjorde det mitt i maten. Så, ungefär. Fy så obehagligt, sa mumintrollet.
Ja, inte sant, instämde Tooticki. Och det var just så denhär tanten gjorde. Hon var ironisk från morgon till kväll och till slut började ungen blekna i konturerna och bli osynlig. I fredags syntes hon inte alls. Vad gjorde du med tanten, frågade My med ögonen på skaft. Du klådde väl opp henne? Det lönar sig inte med sådana som är ironiska, sa Tooticki. Jag tog Ninni med mig hem. Och nu har jag tagit hit ungen för att ni ska göra henne synlig igen.
Pratar hon, frågade pappan.
Nej, men tanten har bundit en bjällra om halsen på henne för att veta var hon finns.”

[2001]

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s