Ayurveda, Triphala, Manuka honung och Vedisk litteratur

IMG_2347_1200

Jag har levt med ett ‘Ayurveda-tänk’ i bakhuvudet i perioder, till och från sedan 2005 då jag läste en helgkurs i ämnet och därefter en massa litteratur i området (inte minst Chopras ‘Perfekt hälsa’), samt försökte praktisera vad jag då hade lärt mig. Det gick väl lite sisodär och yoga är något som jag fortfarande inte fått in som någon rutin i min vardag men skulle vilja. Men har dock insett mer och mer att det är ett system som känns klokt och som allt som oftast stämmer, för mig i alla fall. Försökte länge och väl förstå hur man som västerlänning skulle kunna tillämpa ayurvediska vanor i sin vardag, något som kanske inte alltid är helt lätt eftersom Ayurveda är ett 5000-6000 gammalt kunskapssystem om hälsa eller egentligen – om livet. Det härstammar från Indien och livsstilen där ser ju lite annorlunda ut, på många håll i alla fall. Idag definieras Ayurveda som ett sätt att hjälpa oss hitta tillbaka till vår ursprungliga balans och lära oss påverka våra liv till det bättre. Att vårda vår mentala och själsliga kraft har lika stor betydelse för vårt välmående som livsstil, kost och motion enligt ayurveda.

Som Vata-Pitta person (läs mer här om Ayurveda) var det en hel del jag behövde tänka på i mina dagliga rutiner, framför allt att ta mig tid till mer stunder av stillhet, noga med sömn (Vata är en rörlig person med ett rörligt sinne, tar in mycket men också svårare för att få ro – ev. lätt neurotisk, ‘pitta‘-personligheter är mer av det uthålliga slaget och kan, om det slår över, bli beroendepersonligheter och inte ovanligt – bli arbetsnarkomaner. Kapha är mer av en ‘seg’ personlighet – för mycket kapha kan innebära att man liksom stagnerar, en del får problem med övervikt, bli för stilla, får lättare för depression osv. Kombinationer av dessa är vanligt, men oftast har man mer av något) Tid på dygnet och årstider delas också in efter doshorna på olika sätt, det kan man känna av, vid olika tidpunkter på dygnet.

Enligt ayurvedan ökar ‘pitta’-doshan på hösten och det lämpar sig med kalla och lätta födoämnen. (på vintern däremot varma) Jag köpte ‘Triphala‘ – ett ayurvediskt kosttillskott som jag också tagit förr om åren, och som återställer balansen i kroppen (och är samtidigt som en mild, snäll detox) Triphala balanserar vata och passar utmärkt för att rensa ut gifter från matsmältningssystemet. Om man använder det under en längre tid har det en rengörande effekt och frigör gifter på en djupare nivå.

IMG_2413_triphala

“Literally meaning “three fruits”, Triphala is a traditional Ayurvedic herbal formulation consisting of three fruits native to the Indian subcontinent: Amalaki (Emblica officinalis), Bibhitaki (Terminalia belerica) and Haritaki (Terminalia chebula).” 

Manuka-honungen bredvid införskaffades också. Världens nyttigaste honung – från Nya Zeeland, som tar kål på bakterier likt pencillin. (den svenska motsvarigheten Ljunghonung ska vara nästa lika bra!) Men på många håll ‘fuskas’ det med denna honung, så se till att få ett bra märke som garanterar kvalitet, annars kan den späs ut med sirap eller något annat. Comvita har fått en kvalitetsstämpel på sig, enligt ett test jag läste för en tid sen, medan väldigt många märken underkändes.

Det har kommit väldigt mycket litteratur om Ayurveda, de senaste fem åren. Från att ha varit så gott som okänt för allmänheten har det under de senaste åren skrivits kokböcker, livsstilsböcker, och en mängd artiklar på ämnen om hur en kan tillämpa Ayurveda i vardagen, vilket ju är kul.

janesh_ayur i-det-sista-regnet

En som blivit känd på området är t.ex. Janesh Vaidya för sin bok ‘Maten är min medicin’ som är en vegetarisk kokbok baserad på ayurvedan. Vaidya är yogapraktiker och presenterar klassiska recept och nya rätter – Sverige möter Indien –  i soppor, sallader, gratänger, curryrätter osv. Inom ayurvedan handlar det ju om att äta efter sin kroppstyp och många av recepten har kompletterats med tips vad man kan tänka på, eller vilken råvara man kan byta ut mot en annan, om man har en viss kroppstyp. Han har även kommit ut med boken ‘Yoga är min terapi’ och en barndomsskildring: ‘I det sista regnet’. Den sistnämnda boken har jag, men har inte hunnit läsa än, så recension uppkommer någon gång framöver.

Advertisements

Lagar, regler och etik kring Streetphoto och varför jag fotar street

IMG_8040_1100

Streetphoto eller Gatufotografi, är en genre inom fotografin som blivit alltmer populär de senaste åren men som ju egentligen alltid funnits. Tack vare den digitala tekniken så har det också blivit mer lättillgängligt att fånga ögonblicken i stadsmiljö med enkla medel. En av gatufotografins största är Henri Cartier- Bresson, som beskrivs som en flanör, en tillbakadragen person som iakktog världen genom sin kameralins utan att göra väsen av sig. Robert Doissneau och Vivian Maier är två andra, också mycket omtyckta gatufotografer, som liknar Bresson till sättet och stilen.   Den amerikanske fotografen Bruce Gilden gör precis tvärtom, han attackerar sina motiv på gatan, tar mycket närgångna porträtt med blixt och har själv sagt att han vill “råna folk på deras ansiktsuttryck” skriver Göran Segeholm i en intressant artikel om gatan som scenen för Kamera och bild.  Hur olika gatufotografer går tillväga och vad som är syftet och meningen med att fota kan vara högst individuellt, men när det kommer till kritan så handlar det om att fånga ögonblicket. Gatulivet ska avbildas i flykten fotografen är en åskådare, inte en regissör. Det är också befriande att vara ute och fotografera på detta sätt, för man blir väldigt öppen för det som händer omkring en, och närvarande.

DSC_5910_1100

Jag menar att finns magi i vissa ögonblick, och det är dessa jag ytterst vill fånga när jag är ute för att ta gatufoton. Allra helst gillar jag porträtt, olika uttryck och alla spännande oförställda känslor som man ser när man rör sig runt om i stadsmiljön. Men jag tycker också om och att visa upp en mångfald av olika livsstilar och kulturer, alltså tvärtemot vad modetidningarna vill visa upp – där ofta människor efter en fördefinierad mall, visas upp som en slags norm. Jag vill vara normbrytande. Visa det oretuscherade. Foto är politik, i allra högsta grad menar jag. Foto (inom bl.a. reklam) styr hur vi konsumerar, vad vi prioriterar och lägger våra pengar på. Jag gör gärna vad jag kan för att vara en motvikt till denna (vad som kan tyckas) enfald.

DSC_6671_900

Men folk i allmänhet verkar inte riktigt ha koll på lagar och regler kring Streetphoto och att lagarna är mycket mer tillåtande än man kan tro. Jag var själv länge lite osäker tills jag började läsa på lite mer. Köpte bl.a. en bra bok av Eric Kim, där ett avsnitt i boken behandlade etik och moral kring gatufoto. Sen hittade jag den fantastiskt duktiga streetfotografen Daniel Eliassons hemsida streetpeople.se – besök sidan! Helst otroligt vackra bilder (som förövrigt bedriver både kurser och workshops i streetphoto här i Göteborg). På sin hemsida redogör han väldigt klart och tydligt för de lagar och regler som gäller i Sverige kring streetphoto – väldigt, väldigt tydligt och även kring vissa tveksamheter. Läs mer kring dessa på streetpeople.se Där står bland annat att du faktiskt får fotografera människor på alla allmänna platser, alltså t.ex.: gator, parker, muséer, gallerior, skolor, pubar och restauranger.  Du får publicera foton fritt på internet, utställningar, böcker och t.o.m. TV utan personers tillstånd, du får sälja dem fritt om det inte är i kommersiellt syfte. Du får INTE sälja dem  för reklamsammanhang. De konstnärliga rättigheterna i Sverige är starka och du har för det mesta rätten på din sida. Med dessa rättigheter kommer också stort etiskt ansvar. Du bör själv känna dig väl till mods inför bilderna och fundera över hur du använder dem.

IMG_8227_1200
Man bör heller inte lägga ut bilder som är kränkande. Jag kan tycka att jag inte vill lägga ut personer som inte vill bli fotade, och som fotograf så känner man ju ofta av om en person absolut inte vill bli fotograferad. Det är en avvägning man får göra. Det gäller att ta med sig magkänslan som fotograf, ut på gatorna. Inte heller exploatera hemlösa, fattiga etc om man inte har något speciellt syfte kring det. Mer om detta skriver Eric Kim i sin bok om gatufoto, som jag har skrivit en recension om på Foto För Alla. Den artikeln går att läsa här. Om den fantastiska Vivian Maier, som levde hela sitt liv som en anonym gatufotograf, men som tog helt otroligt fina gatuporträtt och ögonblicksbilder, har jag skrivit en krönika om här. 

DSC_5897_1100

Just nu, eller i alla fall till helt nyligen, har det varit en utställning på Hasselbladhs centrum här i Göteborg som heter “Mellan verkligheter – Fotografi i Sverige 1970 – 2000” som undersöker det fotografisk landskapet i Sverige under tre decennier. Var på den i förra veckan och den var jätteintressant och kul att se! Det är en för fotografin “händelserik och outfrskad period, där en av de tydligaste tendenserna är utvecklingen från politiskt präglad dokumentärfotografi till fotografiets idag framträdande roll i samtidskonst och masskultur. Utställningen fyller en betydande lucka i frståelsen av fotografins närhistoria”. Mycket roligt att se trender och tendenser, utveckling och ögonblicksbilder från dessa decennier. Det är ju de här vardagsbilderna som har så stor betydelse och så stort värde. Tycker jag och många med mig. De säger mycket om vår samtid.

 

// English: Im writing about laws and your right as a photographer regarding the subject ‘streetphotgraphy’ in Sweden. Also about some famous streetphotographers for example Henri-Cartier Bresson, Vivian Maier and Robert Doissneau, why I love to take streetphotos, philosophy and about the exhibition Photography in Sweden 1970-2000 at the Hasselbladh center in Gothenburg, Sweden. //

 

 

 

Lästa böcker, hösten 2013 / Bookreviews autumn 2013

Här kommer en sammanfattning över ett urval böcker som jag har läst hösten 2013. Finns en del jag håller på att läsa nu och då kommer recensioner längre fram. Jag hade hoppats komma igång lite mer regelbundet med bokrecenserandet igen, men eftersom jag har haft vissa koncentrationsproblem med att läsa böcker under våren och hösten så har det inte gått i den takt jag har tänkt mig, utan ganska långsamt och många böcker står fortfarande olästa, trots att det finns flertalet titlar som tilltalar mig.

Faktaböcker

Reporter – En grundbok i journalistik
av Björn Häger
En heltäckande lärobok som tar upp det moderna journalistyrkets olika delar, där fokus inte ligger på enbart tidningstexter utan också på arbete för radio, tv och webb. Författaren tyckte att journalisthögskolorna saknade en bra sammanfattande bok i journalistik och därför skrev han den här. Jag som vill lära mig journalistiken i större utsträckning, tyckte att det här var en riktigt bra investering. Det praktiska arbetet beskrivs ingående i avsnitt om skrivande, nyhetstänkande, faktainhämtning och etermedieproduktion. Den sätter in journalistiken i ett teoretiskt sammanhang, ger historiska perspektiv och resonerar även om hur medielandskapet och journalistrollen förändras. Trots bokens 450 sidor känns den inte speciellt “tung”, utan är lättfattligt och intressant skriven.

Årets bild 2013 – Sveriges bästa pressbilder samlade i en bok
Årets bild arrangeras av pressfotografernas Klubb och är Sveriges främsta och förnämsta fototävling. Landets pressfotografer deltar i sina bilder från året som gått och en jury väljer ut de bästa bilderna. I samband med tävlingen presenteras en årsbok som presenterar de vinnande bidragen, med texter och beskrivningar till bilderna. Årets bok köpte jag på bokmässan och den innehöll så mycket intressanta bilder av olika slag! Här finns mycket att betrakta och att lära av. Årets bild blev av fotografen Paul Hansen, med en bild från barnbegravningen i Gaza. En gripande bild på så många olika sätt. “Hansens styrka är att fokusera på dramat och avskärma allt onödigt. En kombination av hårda fakta och starka känslor”.


Romaner

Den bästa dagen är en dag av törst
av Jessica Kolterjahn
En bok som jag faktiskt vann, på twitter (!) av författaren Jessica Kolterjahn själv. Det handlar om Karin Boyes liv. Året är 1932 och Karin tar sin tillflykt till Berlin. Bakom sig lämnar hon sin make, sina älskare och det intensiva arbetet med tidskriften Spektrum och översättningen av Det öde landet. Djupt deprimerad hoppas hon att psykoanalysen ska kunna bota henne, driva ut det gift som rinner i hennes kropp. Hon möts av en stad som skrämmer henne men upptäcker också en värld som aldrig tidigare varit tillgänglig för henne – en värld där män öppet älskar män och kvinnor älskar kvinnor.  Det är författarens tredje roman och som jag har uppfattat det är det en ‘litterär fantasi’ om Karin Boye; en fiktiv berättelse där författaren tagit sig friheten att ändra verkligheten, och alltså inte en renodlad biografi om Boyes liv. Som läsare förstår man att förutsättningarna att leva ett autentiskt liv på Boyes tid måste ha varit minst sagt svårt – så hårt styrt av olika konventioner och den tidens moral. En riktigt bra historia som berör på djupet. Modigt också av författaren att ‘tolka’ och fantisera kring Boyes liv och göra det så pass bra och trovärdigt.

Guldburen
av Sanna Ehdin Anandala
Liknelser mellan Fifty Shades of Grey och denna bok har förekommit, men där Fifty Shades of Grey bara underförstått är en bok om sexberoende (och maktmissbruk?) så är Guldburen mer uttalat en bok om sexberoende och medberoende.  Författaren ger ingående analyser av personernas bakgrund och varför dessa beroendebeteenden kan uppkomma. Det gör den till något mycket mer och bättre än den förstnämnda. Prologen i boken för mina tankar till delar av Kubricks film “Eyes wide shut”. På ett plan upphöjer denna historia passionen och de erotiska äventyren. Vilket dock efterhand leder till en karusell som blir allt svårare att stoppa eller hantera.  Som läsare är detta en roman som ger många svar, men den lämnar mig samtidigt med en hel del frågor… Hur mycket är självupplevt? Hur märkt blev författaren av det som hänt och hur lätt eller svårt det var att gå vidare? Fanns det saker som var positivt? Läst i ljuset av att delar av romanen är självupplevd gör alltså att man ser den på ett annat sätt, än om den helt och hållet hade varit uppdiktad.
Romanen väcker vidare mer universella frågor om tillit, om vad kärlek egentligen är, om att sätta gränser och var gränsen går mellan sunt och osunt?  Huvudkaraktären här är en 38-årig kvinna. Jag tänker på alla utsatta flickor (och pojkar?) i tonåren som blivit offer för förövare på nätet, vilket varit aktuellt den senaste tiden. En 13-åring som exempelvis tog livet av sig i samband med en sån här händelse, av skam och skuld för det som hänt. Förövare som är oerhört svåra att komma åt, samtidigt som flickorna som faller offer många gånger längtar efter bekräftelse och kanske helt saknar självkänsla eller känslan av att vara sedda. Vad är det då som gör att män på allehanda positioner utövar den här typen av maktmissbruk? För att de kan.
När en 38-årig erfaren kvinna dras in i historier som dessa och inte riktigt förstår vad som pågår är det kanske inte speciellt konstigt att tonåringar helt utan självkänsla kan göra detsamma.

Mig äger ingen
av Åsa Linderborg
Den här boken tar jag upp igen nu för att den är bioaktuell, och det kan vara intressant att jämföra boken med filmen. Det sägs vara Persbrandts stora roll i livet, där han gör rollen som huvudpersonens pappa. Alltså, i stora drag handlar boken om Åsa Linderborgs berättelse om sin uppväxt med en alkoholiserad pappa i Västerås. Humorn blir en vardagsstrategi under folkhemmets storhet och fall. Tyckte mycket om boken när den kom. Åsa Linderborg har dock inte haft något inflytande över manuset, varför hon nu är delvis upprörd över den bioaktuella filmen, som hon menar är en missvisande bild av verkligheten. Exempelvis så ger din inte alls rätt bild av hennes mamma, så som hon gav den i boken. Linderborg har vägrat intervjuats av några journalister kring frågan, men däremot så gick hon med på att intervjua sig själv och skriva en artikel om det för att reda ut alltsammans – en artikel man kunde läsa i Aftonbladet här om veckan.  Återigen, ser fram emot filmen. Det verkar bli ett bra svenskt filmår.

69. Filmtitel / Movietitle

silverbron_omslag_50069. Filmtitel / Movietitle

Nr. 69 i fotoutmaningen. Hade egentligen tänkt mig “boktitel” men eftersom jag redan använt det så fick det bli “filmtitel”, där jag gjorde ett tänkt omslag till en egen film (bok) som handlar om kärlek över alla gränser…

This is nr 69 in the photo competition. I made up this movietitle, based on an idea for a book that I’ve got: “the Silver Bridge” so I made a cover for it.

nr.25 – Boktitel

the_photo_book
nr. 25 Boktitel fick bli “The Photo Book” – en av mina kursböcker just nu. Den är intressant och här får man ta del av olika fotografier som på ett eller annat sätt haft betydelse genom
historien – studera och analysera dem. (ursäkta lite damm på boken, annars togs fotot
inomhus i naturligt ljus.) Jag gillar designen på boken, färgerna men också enkelheten.
Men i vanlig ordning kommer jag nog komma på en hel del idéer efter hand, hur man kunde ha fotat på ett annat sätt, men då lägger jag upp det här under.

Translation: The Photo Book is a book for a course in ‘Photography and photo/image communication’, which i’m reading at the moment.

Tidningar, böcker och bloggar med skrivtips

När det gäller att skriva behöver jag mycket ro och så få saker som distraherar som möjligt. Underbara Clara tipsar på sin blogg om vad man kan tänka på om man jobbar hemifrån, exempelvis med skrivande och vill få saker gjort och få undan saker som distraherar. Att exempelvis skriva listor, dela in arbetet i mindre bitar och att koppla ur internet är några av de förslag som hon kommer med. Clara och ytterligare två andra bloggare har nyligen startat en bloggskola, för de som vill ta bloggandet från hobbynivå till företagande. Det har t.o.m. skapat en digital kursbok för detta ändamål (länk). Det kostar förstås en slant om man vill ha tillgång till hela den digitala kursboken, men bitar ur den kan man få läsa gratis. Det finns förstås många andra tips/skolor på nätet i detta ämne, men kanske inte så omfattande, men en del tips och råd finns på Tidningen Skrivas hemsida.

Jag har börjat prenumerera på Tidningen Skriva, som jag tycker är mycket bra. Tidningen lyfter fram skrivandet i sig, snarare än att främst fokusera på författare. De senaste numren har haft som teman: “Barnbok” och att “Skildra kärlek”. Sedan finns det även intressanta författarintervjuer, skrivtips, tävlingar och mycket annat. Mycket läsvärd tidning, ensam i sitt slag (vad jag vet) som även finns på nätet (länk). Det kommer ut fler och fler böcker som handlar om författarens hantverk, skrivandet. Den senaste i raden som jag har sett är Bodil Malmstens Så gör jag: Konsten att skriva. Skrivandets hantverk har sedan länge fascinerat mig, även om alla författare verkar ha olika sätt och rutiner för sitt skrivande. En av mina favoriter inom området kommer dock inte med så många pekpinnar och skrivregler som många andra, den heter Skriva med kropp och själ av Natalie Goldberg. Den har några år på nacken nu men är fortfarande läsvärd. Goldberg menar att hemligheten är att minska antalet skrivregler och inte ständigt komma med nya, en process av obildning istället för bildning, och tillämpar sina erfarenheter av zenmeditation, som ju mer handlar om att dra ifrån och förminska.

Tillit som bot av Lisbeth Sachs

Tillit som bot – Placebo i tid och rum

Tillit som bot – placebo i tid och rum, är namnet på en bok som jag läste när jag gick en kurs i medicinsk antropologi. Den är skriven av Lisbeth Sachs, docent i socialantropologi med inriktning mot medicin och hälso och sjukvårdfrågor. Även om den räknas till studentlitteratur så tycker jag den är tillräckligt intressant för att kunna läsas av vem som helst med intresse för hälsofrågor. Förväntan och tillit, i vissa delar av världen kan det vara en magisk ritual, förhoppningar till den medicin eller kur jag går igenom, eller en entusiastisk läkare som föder förväntningar på bot, och tilliten som blir därigenom styr processen mot läkning. Det har därför blivit allt svårare att avfärda exempelvis ritualer och magi som enbart ett slumpmässigt botemedel. Här finns en rad olika exempel och fallbeskrivningar från olika delar av världen. Axel Munthe är en av de läkare som upprepar sin övertygelse om tillit som bot och uttrycker det som att det botande jaget är en fråga om tro och inte kunskap.

En vanlig skillnad mellan skolmedicinska läkare och alternativmedicinska terapeuter är ju – tyvärr – att många terapeuter inom det sistnämnda ser det som självklart att se till helheten när de har en patient framför sig, både kropp och själ, medan fallet inte alltid är lika självklart för en allmänläkare, som ofta också har tidsbrist.  Tro och tillit stärker kropp och själ. En mycket intressant bok, och ganska unik i sitt slag.